EN LITEN PONNY

Det här är ju ingen hästblogg, men den här lilla hjärtisen var ju bara tvungen att få vara med så charmig som hon är. Foton av Paula Holmqvist :)

VAMP

Detta var min "Okej-halloween-i-skolan-palla-klä-ut-sig-jag-sminkar-mig-mörkt-istället"-look idag!

HeJJ

ETT LOV, TACK

Orkar seriöst inte med en här veckan mer... den tar aldrig slut?! Måste vara för att höstlovet ligger alldeles runt hörnet och jag är så jäävla taggad på att få tagga ner en aning, sova ut, vara i stallet så länge jag behöver (Ja, jag behöver få vara långsam ibland. Finns inget härligare) m.m. Annars har jag inga speciella planer, men hoppas iallafall att alla får ett supermysigt/kul/yolo höstlov för det tänker jag se till att ha! :)
HeJ

KVÄLLENS SMÅ (BITTRA) FUNDERINGAR

Det värsta med att gå på den typen av skola som jag går på måste ju vara den ständiga tävlingsandan och den milda prestationsångesten som ligger som ett tjockt lager över hela området. 

Insikten om att man antingen måste vara bäst av alla eller osynlig. Man är antingen unik eller helt ointressant. Satt och diskuterade det här med några av mina kompisar och det var inte lättsamt; att känna sig otillräcklig tar förvånansvärt mycket energi av en som man inte ens tänker på och kan göra att man mår fruktansvärt dåligt, och man känner sig såå töntig för att man bryr sig så mycket. Många av oss vet mycket väl med oss att våra kunskaper, skills och saker vi skapar inte på något sätt är dåliga eller mindre värda egentligen, men skolan fungerar på det sättet att du helt enkelt inte syns om du inte visar framfötterna ordentligt eller bara har en talang eller tankebana som värdesätts väldigt högt (och det är detta jag menar med "bäst" i det här fallet; bäst enligt några personers uppfattning, inte nödvändigtvis allas). 

Lärarna vill så himla väl när de ger priser och en massa beröm till elever de anser har ”jobbat så hårt” eller ”är så fantastiskt duktiga”. Detta är underbart på många sätt, klart man ska få belöning i mer än bara ett betyg när man kämpar och är duktig på något! Problemet är att alla andra (den största delen av the peeps i skolan) som faller in i de andra kategorierna; de som alltid gör sitt bästa och lyckas bra med inte BÄST, de som kämpar på men helt enkelt inte har vad som krävs för att uppfylla alla ideal… vi känner oss ärligt talat mer eller mindre värdelösa. Det blir plötsligt större än att bara försöka göra en fin design i photoshop. Vad gör jag på en skola där jag allt jag inte kan helt perfekt är det enda som räknas? Jag tillför ju ingenting här? Borde jag byta till en vanlig linje där jag slipper känna mig som en som aldrig någonsin får stå högst upp på prispallen och där jag kan slappna av? 

Det är upp till lärarna att lyfta fler talanger och stilar än bara en, och att se till att alla elever premieras efter sina egna utvecklingar och uppnådda mål så att man istället för att tävla med andra kan tävla med sig själv i lugn och ro. Alltså, för att använda en underbar gammal klyscha; alla är bra på sitt vis! I skolan sitter faktiskt ett liknande citat, och just därför känns det som att de borde tänka efter lite när de kör på den här pedagogiken. Det kan få så många fler att må så jävla mycket bättre!! <3

Nu har jag i princip skrivit en regelrätt debattartikel, styckeindelning enligt regelboken och allting... *skakar på huvudet åt min pretentiösa skolhjärna* För att skaka loss stämningen lite slänger vi in en bild på mig poserandes med min kvällsglass:

Nu känns det bättre igen, eller hur? Kram och sov gott! HeJj

NR. 1

En blogg där jag visar mig från min smartaste och mest awesome sida, because that's just who I am. Vill du lovebomba i kommentarsfältet ser jag ingen anledning till varför inte! Puss, HeJj